081217
Satt och tänkte på livet lite.. Så kom jag att tänka på detta med i- och u-landsproblem..
Vi i Sverige har det jälvigt bra (om man jämför med många andra länder) men ändå hittar vi något att klaga på. Som jag, jag klagar på att jag inte förstår något i skolan. Jag anstränger mig knappt, jag vill att allt ska komma med en gång utan att ens försöka lite. Jag klagar också på att jag har för lite pengar att köpa kläder för.. Ändå köper jag kläder för ca 2000 i månaden, mer än vad många kanske gör. Självklart är allt rellativ, det finns dom som köper betydligt mindre men också de som köper betydligt mer! Men dessa två saker är väll det jag klagar på mest! Eller maten också.. Jag har blivit så otroligt kräsen att jag knappt äter något alls, eller äter gör jag ju men jag gillar ingenting längre!
Jag tror att vi svenskar är väldigt bra på att hitta fel i allt och bara uppmärksamma detta och inte det vi har som är bra. Vi klagar på att hyran är för hög, varmvattnet gör dyrt, maten för dyr, för lite jobb och för höga skatter osv osv. Visst vi kanske har för lite jobb men vi att vi har så höga skatter är ju för att hjälpa till. Jag betalar 8% skatt och klagar på detta att jag inte får något tillbaka.. Men jag får gratis skola, med gratis mat varje dag, jag får gratis läkarvård, tandvård, jag går/kör på vägar som lagas om något går sönder, vi får vatten direkt i kranen som tillskillnad från många andra länder går att dricka. Vi klagar på att vår skatt går till dessa som inte jobbar. Självklart kan man känna att det är meningslöst men efter att min kusin själv blivit arbetslös har jag fått ett annats synsätt på detta. Arbetslöseheten kan drabba vem som hells och då får man ju tillbaka de pengar som man själv betalat in när man jobbade. Vi hjälper ju andra samtidigt som vi får tillbaka mycket!
Jag tycker vi klagar på för mycket och inte är tacksamma för det vi har!
U-landsproblem däremot. det är något att verkligen vara arg och klaga på, på riktigt.
Någonstans i världen finns en flicka, hon är 13 år. Hon jobbar 10 timmar utan rast på en åker för 5 kr i veckan.. Efter dessa 10 timmar går hon 1 timma till sitt hem för att sedan hitta något att tillaga till sina 4 små syskon som alla är yngre än henne. Deras båda föräldrar har dött i AIDS. Både flickan och hennes syskon har sjukdommen och de alla vet att de kommer dö inom 5 år. När flickan kommit hem måste hon gå yttiligare 1 timma för att hämta rent vatten så att de kan dricka/laga någon mat. På vägen kanske hon blir våldtagen av en 30årig man och har hon otur blir hon gravid. Dagen innan sålde hon sin 9 åriga syster till en 40 årig man för 50 kr. Den 9 åriga flickan kommer bli våldtagen varje dag och om nio månader föda deras första barn för att detta skall leva i 3 år innan den dör av antingen AIDS eller malaria. Den 9 åriga flickans högsta dröm är att gå i skolan, läsa till läkare och rädda världen. Denna dröm har många av dessa barnen men de alla vet att de inte kommer bli av. De har ca 5 år kvar att leva tills de dör i AIDS eller blir mördade av sina 40 år äldre män för att de inte ville ha sex. Att de inte vill ha sex beror inte bara på att de känner sig äcklade/tvingade av sin man utan också för att de själva inte känner något, de blev könsstympade när de va 4 år med en trubbig glasbit utan bedövning. Hennes man dör i AIDS en vecka senare, hon är nu gravid och har ingenstans att ta vägen. Hon blir lämnad att dö, utan pengar eller mat med ett nyfött barn i sina egna barnsarmar. Om barnet har otur kommer det att överleva. Både mamman och pappan är döda sedan 5 år tillbaka av AIDS en sjukdom som han själv också bär på. Han bor på gatan äger inget annat än ett par byxor och en flaska med lim. Detta är hans ända tröst i livet, tills han själv går döden till mötes.
Detta händer världen över och det är vad jag kallar riktiga problem. Så att jag inte får fylla min gaderob med 5000 krs tröjor varje dag ser jag som rätt litet prblem jämfört med de som finns världen om. Jag måste själv bättra mitt tänk om hur jag lever. För jag har det jävligt bra trots att jag betalar 500 kr i skatt varje månad som skulle kunna gått till en tröja. Idag ska jag ta ett snack med min mamma och i slutet av denna veckan har hon och jag förhoppningsvis ett fadderbarn någonstans i världen!
Vi i Sverige har det jälvigt bra (om man jämför med många andra länder) men ändå hittar vi något att klaga på. Som jag, jag klagar på att jag inte förstår något i skolan. Jag anstränger mig knappt, jag vill att allt ska komma med en gång utan att ens försöka lite. Jag klagar också på att jag har för lite pengar att köpa kläder för.. Ändå köper jag kläder för ca 2000 i månaden, mer än vad många kanske gör. Självklart är allt rellativ, det finns dom som köper betydligt mindre men också de som köper betydligt mer! Men dessa två saker är väll det jag klagar på mest! Eller maten också.. Jag har blivit så otroligt kräsen att jag knappt äter något alls, eller äter gör jag ju men jag gillar ingenting längre!
Jag tror att vi svenskar är väldigt bra på att hitta fel i allt och bara uppmärksamma detta och inte det vi har som är bra. Vi klagar på att hyran är för hög, varmvattnet gör dyrt, maten för dyr, för lite jobb och för höga skatter osv osv. Visst vi kanske har för lite jobb men vi att vi har så höga skatter är ju för att hjälpa till. Jag betalar 8% skatt och klagar på detta att jag inte får något tillbaka.. Men jag får gratis skola, med gratis mat varje dag, jag får gratis läkarvård, tandvård, jag går/kör på vägar som lagas om något går sönder, vi får vatten direkt i kranen som tillskillnad från många andra länder går att dricka. Vi klagar på att vår skatt går till dessa som inte jobbar. Självklart kan man känna att det är meningslöst men efter att min kusin själv blivit arbetslös har jag fått ett annats synsätt på detta. Arbetslöseheten kan drabba vem som hells och då får man ju tillbaka de pengar som man själv betalat in när man jobbade. Vi hjälper ju andra samtidigt som vi får tillbaka mycket!
Jag tycker vi klagar på för mycket och inte är tacksamma för det vi har!
U-landsproblem däremot. det är något att verkligen vara arg och klaga på, på riktigt.
Någonstans i världen finns en flicka, hon är 13 år. Hon jobbar 10 timmar utan rast på en åker för 5 kr i veckan.. Efter dessa 10 timmar går hon 1 timma till sitt hem för att sedan hitta något att tillaga till sina 4 små syskon som alla är yngre än henne. Deras båda föräldrar har dött i AIDS. Både flickan och hennes syskon har sjukdommen och de alla vet att de kommer dö inom 5 år. När flickan kommit hem måste hon gå yttiligare 1 timma för att hämta rent vatten så att de kan dricka/laga någon mat. På vägen kanske hon blir våldtagen av en 30årig man och har hon otur blir hon gravid. Dagen innan sålde hon sin 9 åriga syster till en 40 årig man för 50 kr. Den 9 åriga flickan kommer bli våldtagen varje dag och om nio månader föda deras första barn för att detta skall leva i 3 år innan den dör av antingen AIDS eller malaria. Den 9 åriga flickans högsta dröm är att gå i skolan, läsa till läkare och rädda världen. Denna dröm har många av dessa barnen men de alla vet att de inte kommer bli av. De har ca 5 år kvar att leva tills de dör i AIDS eller blir mördade av sina 40 år äldre män för att de inte ville ha sex. Att de inte vill ha sex beror inte bara på att de känner sig äcklade/tvingade av sin man utan också för att de själva inte känner något, de blev könsstympade när de va 4 år med en trubbig glasbit utan bedövning. Hennes man dör i AIDS en vecka senare, hon är nu gravid och har ingenstans att ta vägen. Hon blir lämnad att dö, utan pengar eller mat med ett nyfött barn i sina egna barnsarmar. Om barnet har otur kommer det att överleva. Både mamman och pappan är döda sedan 5 år tillbaka av AIDS en sjukdom som han själv också bär på. Han bor på gatan äger inget annat än ett par byxor och en flaska med lim. Detta är hans ända tröst i livet, tills han själv går döden till mötes.
Detta händer världen över och det är vad jag kallar riktiga problem. Så att jag inte får fylla min gaderob med 5000 krs tröjor varje dag ser jag som rätt litet prblem jämfört med de som finns världen om. Jag måste själv bättra mitt tänk om hur jag lever. För jag har det jävligt bra trots att jag betalar 500 kr i skatt varje månad som skulle kunna gått till en tröja. Idag ska jag ta ett snack med min mamma och i slutet av denna veckan har hon och jag förhoppningsvis ett fadderbarn någonstans i världen!
Kommentarer
Trackback
